En välbehövlig sovmorgon!! Och äntligen en hel natts sömn!! 

Ni kan inte ana vad skönt det är!!

Nästan euforisk! ;)

Det har varit en lugn och skön midsommarhelg med kubbspel och god mat med goda vänner. Och även en hel del välbehövda utflykter med underbara möten med moder jord. 

Man har lixom stått och tittat på den underbara omgivningen, blundat och bara tankat energi. 

Tänk att man inte uppskattat detta förut, då man bara hade bråttom bråttom genom vardag

Det är sånt här jag älskar..att vara i naturen, hitta såna här smultronställen. 

Det är vackert, det är lugnt och otroligt rogivande.

I nästa utflykt ingår fiske, i en sjö som är bland det finaste jag sett! 

Nu är det dags att fånga dagen! På med lite java så jag kvicknar till efter så många timmars sömn! ;)

Massor av varma kramar!! <3

Midsommarnatten närmar sig med stormsteg. Sillburkar och nypotatis är bunkrat i de flesta hem. Och säkert en liten nubbe. 

Barnen springer med en fin blomsterkrans i håret och röda runt munnen av alla jordgubbar, glada i hågen för att dansa runt midsommarstången.

Runt bordet sjungs det nubbevisor ända in till småtimmarna och tillslut kan man höra visorna baklänges.

Visst är det lite charm över midsommarafton. 

Och vi det här laget har i väl lärt oss att solsken på midsommarafton, det är bara en sällsynt bonus ;) 

   En liten snapsvisa får man väl bjuda på!!  (även fast det är det äckligaste jag vet)

   Hoppas ni alla får en underbar midsommar!!

Många varma kramar <3 <3 

Upp och ner som en bergochdalbana. Kanske är det jag som försöker ta genvägar?? 

Från att ena dagen må helt okej, till att andra dagen mist all funktion.

Jag har den senaste tiden sovit allt sämre, ca 1-2 timmar per natt. Och självklart tar den dåliga sömnen udden av all min energi. Men ändå är man uppe tidigt med barnen på morgonen, städar, fixar,handlar, lagar mat. Kan väl inte va så jobbigt för en som är sjukskriven kan man tycka? Som går hemma och släpar hela dagarna? 

Men jag är hemma av en anledning, för att min kropp börjat lägga av. Att ha gått med feber i flera månader för att kroppen skriker efter hjälp. Jag kan dra upp hur många medicinska saker som helst!

Häromdagen fick jag höra efter att ha sovit i ca 45 minuter o kände mig som en skithög för att jag inte orkade laga mat den dagen utan tyckte vi kunde köra lite rester från gårdagen att det är bara att bita ihop.

Det är bara att bita ihop??! JAg blev så ledsen att jag inte ens kom mig för att säga något. Asså tror människor att  jag är hemma från arbete och mitt sociala liv, för att jag inte kan bita ihop?!

Det skar långt in i märgen på mig....

Jag var på dåligt humör i flera dagar....

Jag vill vara frisk, jag vill må bra. Jag vill kunna gå till mitt jobb och känna att jag har gjort nåt bra. TROR nån att det är lätt att sitta med en urusel sjukpenning när man har en familj att försörja?! 

Förlåt om jag verkar dyster, men ibland blir frustrationen alldeles för mäktig även för mig att bära....

Jag är en positiv glad tjej, en medmänniska, kan känna empati, dömer ingen..och jag gör allt för min familj och barn. Dom är nummer 1 för mig. Och så länge jag har allt det, så fylls jag med värme och kärlek och läkandet för mig är möjligt. 

Nu är det dags för mig att arbetsträna och träffa gudomliga människor.

Sen ska jag bita ihop ;)

Kram på er!! Mycket kärlek

Nu tror jag minsann nätterna går in varann...sömnen har lyst med sin frånvaro allt förlänge och det är error i huvudkontoret.

Jag har inte skrivit på länge, och det beror på att jag varit borta..och även haft lite att göra och sanningen att säga är väl att jag kanske inte riktigt mått 100% bra heller för den delen. Och jag tror mycket beror på steget in i arbetsträning och avsaknad av sömn. Men jag var beredd på att man skulle få ett litet bakslag så jag finner det inget konstigt. Det som börjar bli frustrerande är att jag inte sover om nätterna..och som de flesta vet kommer det mycket tankar om nätterna när allt omkring är tyst.

Men nu ska vi inte gräva ner oss mer i det...

Däremot ska jag berätta för er att jag häromnatten blev riktigt ilsken..alltså ja..jag hade lite mens och jag var trött då klockan började ticka mot 3 på natten..men ni förstår..jag hade alltså legat o zappat på tvn ett antal timmar och för varje timme som gick blev jag bara mer förbaskad! Mellan zappen på tvn låg jag med telen och scrollade igenom facebook. 

Men när i helvete blev allt så jävla ytligt!!?? 

Har jag varit helt ur fas eller??

Varenda liten jävla reklamsnutt hade med utseende eller annat att göra! Ah fine..jag kan köpa det..men när jag sen loggar in på FB så kommer det nå reklaminlägg att man ska äta nån taggig jävla frukt o gå ner 12 kilo på 4 veckor, på bilden står nån liten flicksnärta med getingmidja och ihoptryckta pattar!!!

Lite längre ner kom det reklam om botox, restylane och nån jävla silikonpatt..ÄNNU längre ner dök det upp nån uppumpad inoljad karl med Calvin Klein kalsonger!! Antar att reklamen handlade om kalsongerna..men seriöst??! Inoljad?????? Usch!

Nej, musslan slöt sig och knypplade ihop sig som en torr disktrasa!!

När började allt handla om stora fylliga bröst,getingmidja, uppsvingade rövar och inoljade karlar??!

Det är inte konstigt folk kämpar ihjäl sig efter såna här Ideal.

Varför kan man inte få nöja sig med den man är?? Måste man få direkt ångest när man tittar i sociala medier?

Och nånstans läste jag nångång om nån som inte fått barn, som minsann skulle se ut som Gwen Stefani efter förlossningen, för det klarar minsann alla! Och gör man inte det är det brist på självdiciplin...Jo ,tjena! Välkommen till den medicinska världen där graviditetsdiabetes och Struma kan knäcka vilken småbarnsmorsa som helst! Man kan gärna tala för sig själv men att blanda in andra är urdumt! Märk väl, MIN åsikt! Och alla behöver inte tycka som mig! 

Men jag tror på inre skönhet, ett varmt och gott hjärta..det tar dig längre än vilken botox injektion som helst!

Summa summarum:

Älskade vänner..va nöjda med det ni är för ingen är som du. Alla har vi våra egenheter och det är det som är det vackra och unika hos en människa! Ni duger som ni är! Glöm aldrig det!! 

Många varma kramar från lille mig <3

Vad egentligen är det som har hänt?? Snart vågar man inte säga något what so ever i vårat avlånga land!

Nu är det snart våran nationaldag! Men vågar man i dagens läge fira den?? Vågar man vara med o sjunga första versen utan att bli kallad rasist eller nazzesvin??

Det här har gått för långt!!

När jag va liten fick man göra små flaggor i skolan o gå o vifta med, man tågade ner till en park och sjöng o lekte lekar. Och vi svenskar har ju aldrig firat så som exempelvis Norge. Men har man en svensk flagga på husknuten så likt förbannat är man rasist. 

Och jag blir ledsen, jag blir skitbesviken. Jag har så många härliga arbetskamrater som är av annat etniskt ursprung, jag har vänner som inte är svenskar..och sist men inte minst..jag har nära släkt som är muslimer. Och jag älskar dom alla!!

Kan jag inte få älska mitt land ändå?? Där jag är född och uppvuxen?+ Där man sprungit i dom värmländska skogarna som jag tycker är bland det vackraste som finns på sommaren. Vem tog bort MIN rätt att älska mitt land???!

Pepparkaksgubbar tas bort i skolan, man får inte fira i kyrkan, glass sorter tas bort då man tycker att det är rasistiska namn...listan kan göras lång! VAD HÄNDER??! Och när faaan hände det!?? Vi har snart inga traditioner kvar??!

Men man vågar inte längre..man vågar inte yppa sig i nån nationalsång, man vågar inte säga att man vill ha kvar traditionen att gå till kyrkan på skolavslutningen..där man suttit i alla år och snyftat för sina barn..och där man själv stod en gång i tiden pirrig och dann..

Nej denna demokrtaiska värld gör mig galen! Fördomar och dumheter!

Nej, att kalla folk rasister är ett väldigt hårt ord som jag oxå tror inte många förstår innebörden av! Fy Skäms!

Nej, jag tänker sätta min lilla flagga i båten och fira nationaldagen på sjön..där är det ingen som svär åt mig för att jag firar landet jag föddes i. 

Hoppas ni alla får en bra dag!!

Många kramar

Jag minns det som det var igår..när hjärtat sprängde i bröstet, och ögonen var öppna men jag befann mig i en annan dimension. Paniken som växte sig starkare, vad är det som händer med mig!  När jag sitter med telefonen i min händer men jag förmår mig knappt att trycka in nummret då mina händer skakade så, vad är det för fel på mig?? Ska jag dö nu?!

Jag var egentligen så medveten, jag visste ju egentligen vad som hände. Men jag ville inte förstå. Ville inte se. Ville bara flyta bort i en annan värld. 

Orden som läkaren sa, ville jag lyssna? Eller skulle jag som vanligt bara vifta bort allt..allt är så bra så och ett litet snett leende! Men jag orkade inte. Jag vet ju att jag var vaken..men var jag egentligen det? 

-Din kropp orkar inte mer. 

Man gick i ett sorts sus. Jag kunde inte känna, inte skratta, inte gråta. Jag orkade ingenting.

Tankarna som rörde sig i huvudet var bara ett enda virrvarr. 

Man fick börja om från början. Det kroppsliga, att hjärtat var påverkat, njurarna, minnet, magen och det andra, det kunde jag på nåt sätt acceptera för det det var. Det var inte det som var det jobbiga. JAg var känslomässigt utpumpad!! En enorm känsla av att vara värdelös. Och man frågade sig varför..VARFÖR??!! JAg har alltid varit en människa som vill hjälpa andra, finnas där..Har haft hjärtat på rätta stället, brytt mig om. Är jag värd detta??!! Är jag det??! 

Jag var ganska spak i början, ville bara vara inne, inte göra något, var trött på allt och på livet. Vad har jag gjort för att förtjäna detta??! Ännu lite senare blev jag arg..jag var så förbannad på allt..en fruktansvärd ilska!

Och när man vet att saker och ting aldrig kommer bli som förr..jag kände mig förstörd..till priset av vad!!?

Jag har lärt mig många saker under denna resa..saker som jag kommer bära med mig tills jag stupar..och jag har fått så otroligt mycket feedback..och otroligt många nya och gamla vänner..helt fantastiskt!

Denna resa har jag gjort SJÄLV..men det hade inte varit möjligt utan alla mina familjemedlemmar och vänner. Och jag känner mig så otroligt rörd av vilket kontaktnät som bildades runt mig. Jag kanske gjort nåt bra trots allt! ;)

JAg har en lång väg kvar! Men en milstolpe uppfylldes igår när jag för första gången på 5 månader tog på mig arbetskläderna. Bara en timme, men den timmen är oerhört viktig.

Tack alla underbara människor som finns i mitt liv!! <3 Ni är underbara och förstående. Och jag vill att ni ska veta..att idag när jag ler så är det på riktigt och på grund av er!!

Hoppas ni alla får en underbar dag!!

Mycket kärlek Lisa