Man ska ha mål och drömmar och visioner här i livet..för många gånger är det ju det som triggar oss att fortsätta nå det vi vill åstakomma. Inget konstigt med det. Jag har oxå drömmar naturligtvis och dom lever kvar i mej. Men just nu har jag fått börja tänka annorlunda..mina mål och visioner och krav är för stunden. Jag ska försöka förklara hur jag menar...

Mina visioner kan exempelvis vara när jag vaknar på morgonen att jag vill få tvätten fixad..sovrummen dammsugna..golven torkade..fixa i trädgården till slut är visionerna så många att jag helt glömmer att jag ska hinna med att maten ska vara framdukad till familjen..när jag kommer dit får jag bromsa mig själv igen och ställa mig frågan vad mitt mål är för dagen...mitt mål är ju naturligtvis att min familj ska vara mätta, att barnen ska duscha och fixa läxan och att jag inte ska vara alltför slut när kvällen kommer. Nu kommer det trixiga..jag får DÅLIGT samvete av att jag inser att jag inte kommer att orka med att fixa i trädgården jag kommer nog inte orka att torka golven osv...det låter ju ganska logiskt att man får ta lite i taget och en sak var dag..men jag har inte kommit dit än..Det är detta jag menade med att sätta sina krav efter sina resurser..för har inte min kropp resursen så kan jag ju orimligt ställa för höga krav..

Men Olandersson försöker lära sig!! ;)

Däremot har jag gjort framsteg vad det gäller yttre påfrestningar vilket är positivt då jag bättre kan fokusera på det inre. Med yttre påfrestningar kan det exempelvis vara att jag förr kände "ansvar" för andra människors handlingar. Varför sa dom så, varför gjorde dom så och vad har jag gjort och så vidare..listan kan göras otroligt lång..jag satte genast igång och fundera och analysera så att jag tillslut var så frustrerad att jag inte visste vad jag skulle ta vägen..blev besviken, arg och ledsen för att jag inte kunde begripa vissa människors beteende..jag sa aldrig ifrån när jag tyckte nåt var fel och frustrationen växte allt mer i bröstet..jag la mig aldrig i bråk eller onödiga tjafs fast jag visste hur verkligheten egentligen såg ut från ett annat perspektiv och jag önskade att jag hade mer skinn på näsan..men jag är ingen bråkstake och kommer aldrig att bli..men jag förväntar mig respekt precis så som alla andra människor förväntar sig detsamma av mig..är ni med?? 

Idag är det annorlunda..jag tar helt avstånd från yttre påfrestningar och låter inte min dyrbara energi läggas på andras dåliga erfarenheter. De får själva ta sitt ansvar och leva med sina handlingar. Jag fokuserar helt på mig och mitt. 

Jag tror på godhet,förlåtelse, respekt och kärlek   och kärlek...det har jag en hel massa av   

Ha en underbar dag i det gråa vädret! Kramas mycket!!

Vad som rörde sig i mitt huvud första tiden av sjukskrivningen kan inte beskrivas..det var bara lull lull oavsett vad mycket jag försökte fokusera eller koncentrera mig..från att ha stått med båda fötterna på jorden och axlat det mesta själv var jag nu helt beroende av andra..detta kunde eller kan jag ännu inte acceptera..men jag jobbar på det ;) ..jag behövde hjälp i affären, komihåglappar överallt, jag kunde bara ha 1-2 göromål under en dag..det hände att jag körde bil och helt plötsligt inte visste vart jag skulle och varför! Aa ni kan ju hajja att jag trodde jag höll på att bli skvatt galen! Jag var och är fortfarande helt omringad av människor..läkare, kurator, sköterskor, vänner och familj..och detta var konstigt..att lixom släppa taget och ta emot denna hjälp. Det var lixom dom som kom till mig..jag behövde inte göra så mycket..men dom förstod.

Min puls låg den första tiden runt 115 slag i minuten..ibland högre. Kuratorsamtalen varade ca 15-20 minuter då jag blev alldeles för trött för att hålla på längre. Jag bara sov...och sov...och sov...Sociala kontakter orkade jag inte med..jag tog omvägar om jag såg någon bekant..inte för att jag inte ville prata..men jag orkade inte. 

Och denna skuld..jag kände sån skuld och gör än idag..men jag jobbar med det oxå..jag kände mej värdelös som arbetskamrat att jag låg hemma, skuldkänslor som mamma och flickvän och vän..jag ville ju orka..men jag orkade inte. Dagarna flöt i hop och i början kunde jag bli vansinnigt trött av att bara gå på toaletten. Jag fick febertoppar då hela min kropp signalerade att den inte orkar mer. Att plocka ur eller i diskmaskinen var som att bestiga berg. För att inte tala om soporna..då var jag ju tvungen att gå ut..och se ut som ett åkerspöke!! Jag fick börja med att sätta upp lappar med små mål. En dag kunde se ut så här.

Äta frukost med barn.

Plocka i diskmaskin.

Vila

Äta mat

Borsta tänderna och lägga sig.

Jag var så frustrerad..jag vill inte må så!! Och skulle nåt avvika från min lilla nota under dagen så blev det himmel och helvete i kroppen. 

JAg blev även så vansinnigt arg på mig själv..hur i helvete kan jag utsätta mig för det här??!  

Idag kan jag hålla igång va 1-2 timmar beroende på dagsform innan jag måste dvala en stund. Sakta men säkert är jag påväg men jag har mycket kvar..och jag har mycket kvar att lära om mig själv. men jag förstår mer idag. Och acceptansen ligger inte långt borta. Jag kämpar på :) och till mina kära vänner o familj! tack för att ni finns    och för att ni står ut när jag vimser omkring!! 

Många Kramar!! 

5 vägar till lycka...Gå dig lycklig...Öka din självkänsla..detta är bara några av rubrikerna man kan se på Löpsedlarna vid  bensinmacken, affären, kiosken, när man sitter vid internet..Ja, istort sett överallt..Och jag blev lika frustrerad och irriterad varje gång. I mitt huvud gick det på högvarv..massa bekymmer, problem, jag måste vara en perfekt mamma och bonusmamma, en utomordentlig flickvän som svassar runt med ett leende, en god medarbetare och kollega, ställa upp för mina vänner, aldrig tappa humöret ALLTID vara positiv..för det är väl det som förväntas av mig? eller?? Oh fuck! jag glömde hänga upp tvätten..Jävlar! Maten blir inte klar i tid när barnen är hungriga. Telefonen ringer stup i kvarten..på jobbet..på fritiden..bara dåliga nyheter och problem...möten i skola, personskydd, räcker pengarna, hur ser jag ut, ännu mer problem, missfall, sjuk sambo, lögner och svek, men glöm för FAN inte leendet Lisa!!!!!! Jag fixar det här..jag måste vara stark för min familj....

I början på December 2013 sökte jag till vårdcentralen för att jag var så in i helvetes trött! Tröttheten går inte att beskriva. Jag letade orsaker, vitaminbrist, hormonrubbningar , infektioner..men negativa provsvar. Den unga läkaren tittade lite snett på mig o frågade hur jag hade det privat..ah..jo då det går allt bra..sover ju lite dåligt (sa dock inte att jag inte sovit en hel natt på ca 1 månad)...jag nämnde inte heller min hjärtklappning, min glömska, eller min yrsel som kom och gick hela tiden eller min mage som spökade...Han frågade om jag hade det bra på jobbet..och det har jag ju..jag älskar mitt jobb som undersköterska..Han satt tyst en stund...sen kom det..Jag tror du har det lite tufft..du kanske är på väg att gå in i väggen..du kanske bör träffa en kurator?...Pfft pyttsan heller!! Jag hade fortfarande tron på att jag ätit för lite vitaminer eller har hormonrubbningar! Eller...jag ville nog hitta en orsak...inte just den han var inne på...jag tackade för mig och gick..allt som sades förtängde jag snabbt...

December gick..och allt rullade på som vanligt..timmarna med sömn blev allt färre..hasade mig iväg till jobbet efter att ha sovit 1 timme..allt runtomkring bara fortsatte..problem, stress, skitsnack..ni vet sånt som man höll på med i 14 års ålder.. men det var bara att hålla masken..sanningen kommer alltid fram..men visst gjorde det ont...fruktansvärt ont!! under denna tid insåg jag inte att jag förlorade mig själv allt mer..hela min vakna tid gick till att analysera, tänka, fundera, sköta jobb, hushåll, barn..

Den 2 Januari var kollapsen ett faktum..jag minns att jag klockan 5 på morgonen inte hade somnat än, jag skulle börja jobba klockan 7..Sen är allt bara ett töcken...mina arbetskamrater hade försökt att nå mig, min chef..min dotter försökte väcka mig..men det gick inte...när jag tillslut vaknat till ringde jag upp min chef som va lättad att inget hade hänt mig..men nåt hade hänt..och jag insåg att det kommer att bli en lång väg att vandra..jag är sedan dess sjukskriven och kämpar nu för att hitta tillbaka..man har lixom fått börja om på nytt..nytt sätt att tänka, nytt sätt att få dagarna att gå..ett nytt sätt hantera yttre och inre påfrestningar...och att lära sig tänka utefter krav och resurs...jag kommer att skriva lite om detta..man kan ju tycka att blogga om detta är dumt, men det tycker inte jag..kanske finns det fler i min situation och kanske kan mina framsteg hjälpa någon annan..vem vet..jag har hopp..och jag tänker inte ge upp!! Och sålänge jag kan skratta åt när det blir dumt när jag glömmer saker och andra fadäser så har jag tron att jag kommer bli stark!! <3 <3 <3

Massa varma Kramar